tisdag 5 januari 2010

Kunglig hemkomst


Kära svenskar, hemma och utomlands. Ja, det är så vi brukar börja våra blogginlägg när vi vill förmedla något. Och som ni kanske anar är det något alldeles speciellt vi vill förmedla. Nämligen att i dag offentliggörs hemresan för jetset-svensken Stefan och herr Niklas Eriksson.

Det är förstås för vår familj en stor händelse men vi får känslan att det kommer bli en minst lika stor händelse för er andra också och det är bara början på ett långt, långt liv tillsammans. Vi har självklart under de här gångna månaderna lärt känna USA och har under våra resor förstått att det är ett land där allt är stort större och störst, har alla skitjobb som kan tänkas finnas i världen (se toalettöppnare på Donken) och på samma gång är alldeles underbart.

Därför är det speciellt roligt att USA har välkomnat oss. Vi har med glädje gett tagit oss an resan och i enlighet med grundlagens bestämmelser inhämtat regeringens samtycke innan vi reste.
Självklart är det för oss en speciell dag men också en speciell dag för Sverige.

Vi tar emot USA med öppna armar i vår lilla resande "familj". Vi upplever kulturen som ödmjuk men ändå bestämd, personerna ofta som omdömeslösa och inte särskilt kloka. Men ändå ett land fullt av energi, omtänksamhet och som kommer bli en utmärkt plats att längta till och besöka igen. Nu skrivs ett nytt kapitel och vi är mycket glada för vår skull samt nöjda att vi genomförde resan med bravur.

Jetset-svensken Stefan och jag har funnit oss väl i de förenta staterna och vår kärlek till dem har vuxit sig stark genom de här månaderna. Vi vill tacka kungen och vi vill tacka drottningen för den här möjligheten. Vår uppgift nu är att vara ett stöd för kronprinsessan i hennes viktiga arbete för Sverige.

Nu är det slut.

P&K - Niklas & Stefan f.k.a Jetset-svenskarna

måndag 4 januari 2010

Nästan sista inlägget

This is the end! Regnet i Auburn duggar tätt, och Jetset-svenskarnas tid är kommen. I morgon lämnar vi USA bakom oss och återvänder till Sweden (Vars chocolate and cheese folk här väldigt ofta proklamerar att de älskar).

Det har varit två grymma månader och när det nu kommer till att sammanfatta det hela så känns det rätt omöjligt, men här kommer i alla fall ett litet försök.

Grymmaste städerna: NY, New Orleans & Santa Fe (S). NY, New Orleans och Austin, en löppärla i Texas (N).
Vidrigaste städerna: Atlanta!!!!! med Odessa som en liten bubblare.
Bästa maten: Tacon utanför Silver Lake Lounge i LA (S). Del Taco's Macho Burrito (N).
Sämsta maten: Ceasar-pizzan i Chattanooga, som fortfarande framkallar kräkreflex om jag hör ordet parmesan (S). Chef Boyardees lasagne på burk. Smaken som stannade kvar var när måltiden var på väg upp (N).
Bästa ölen: IPA:n på Socorro Springs Brewery i Socorro. Niklas bubblare: Coney Island lager på kvartersbryggeriet på Hollywood boulevard.
Bästa utekvällen: Första natten i New Orleans var... eh... en ny upplevelse, julaftonsfirandet i Hollywood var också kick ass.
Största nederlaget: Matförgiftningen i Georgia som tvingade mig (Stefan) att springa in på varannan mack vi såg för att undvika katastrofscenarion (S). Kortförlusten i New Orleans som kostade mig (Niklas) åtminstone tio dyra skjortor (N).
Störta kärleken: Vårt kärleksbarn KIA Sportage, som tog oss från Atlant till Stilla hav
Bästa komplimangen: "Are you a model?" från 10-årig flicka i skoluniform till Stefan på spårvagnen i New Orleans (S). - (N)
Mest minnesvärda ögonblick: Nakenbadet i het källa med knasig bergshippie utanför Santa Fe.
Naturupplevelse: Hela New Mexico.
Sämsta idé: Att köra till Myrtle Beach när stormen Ida aka Hurricane Lene Marlin härjade.
Resans låt: Glen Campbell - Rhinestone Cowboy. (Vi blev tvungna att sno den från roadtripkollegorna Anna och Sofia som introducerade oss för Mr Glen.)
Mat-uppenbarelse: Att jag tydligen älskar jalapenos mer än mitt eget liv, och egentligen all mexikansk mat som finns, om de bara kunde sluta överanvända äckelörten koriander i allting (S). Ägg! pocherade i Eggs Benedicte, rörda med bacon och avocado, stekta och ja, ägg i alla dess former . Jag trodde jag hatade ägg (N).
Bästa hostel: Banana Bungalow i LA, även om det mest handlade om att gästerna där var outstanding.
Bästa motell: Mega-lägenheten som vi råkade få i Granbury. 100 kvadrat, balkong med sjöutsikt och varsin walk in closet.
Antiklimax: Grand Canyon. Helt magisk plats, men om man inte hajkar ner så känns det mest som att man inte har gjort det hela rättvisa. Dock en anledning att återvända.
Mest episka: Löpturen i Central park, den var storslagen. Som på film och tv fast på riktigt (N).
Bästa tv-serie: King of the hill. Why, God why har den slutat visas i Sverige???
Bästa matlagning: Köttfärssåsen i Flagstaff. Dock rätt lätt vinst eftersom enda konkurrenten är omeletten (läs råa äggen med paprika i) i DC.

Lite GRCC-nostalgi för berörda. Busstationen i Federal Way. Och ja, bussen in till
Seattle tar fortfarande lika lång tid och skakar fortfarande lika mycket.

Tiff och Kristen - våra värdinnor här i Auburn.

Jag på Seahawks - Titans. Häftigt live, men amerikansk fotboll är
fortfarande en seg evighetssport med alldeles för många uppehåll enligt mig.

Till slut en liten bonusbild från en motellpool någonstans i Arizona. Man kan ju
undra vad de har för hemska poolgäster som tvingar dem att sätta upp denna skylt.
"Don't forget the swim diaper".

/Jetset-svenskarna

söndag 3 januari 2010

Me and Maha

Jag och Niklas inhandlade vid ett tillfälle en amerikansk telefon eftersom vi tänkte att den kunde vara bra att ha i fall vi skulle få motorstopp mitt ute i öknen och då ha möjlighet att ringa någonstans. Vi har inte haft så mycket användning av den, och den enda som har numret är min Seattle-vän Tiff.

Men hur som helst. De enda som hört av sig till oss är folk som ringt fel. Och i dag fick jag ett väldigt kärleksfullt sms från främmande nummer. Jag kände då att det var roligare att spela med än att förklara missförståndet. Det hela utvecklades till en väldigt underhållande sms-konversation:

Främmande kvinna (eller man) som verkar heta Maha: I called u. I just wanted to wish u a happy birthday and tell u I think u are beautiful and I love you and wish u all the success in the world:-)
Maha

Stefan: Thank you. I love you and you are really beautiful too. Call me later baby. /Stefan

Den främmande människan: Stefan?? This is not fadiah you mean?

Stefan: No, but me and Fadiah go way back. I feel like I know you inside and out. I love you girl.

Den främmande människan: did she tell you?. How do u know fadiah? Ok... if u would know where her mother and father is from? And how do you know me? Did fadiah tell u about me? What

Stefan: Me and Fadiah grew up together. I don't know if she told you about me. I'm raising Rashan. The child that she abandoned. I can't believe you don't know about me and little Rashie.


Jag vet inte om jag överdrev lite på slutet men efter det så slutade Maha att svara... eller har inte svarat än i alla fall. Jag hoppas att jag inte har förstört något i Mahas och Fadiahs relation, men det var i alla fall ett väldigt fint sms-förhållande vi hade i några timmar, jag och Maha.

/Skölden

fredag 1 januari 2010

Första dagen efter på det nya året - coolio

Det positiva med bakisstarten är att det är ett nytt år och att vi är i USA. Förra året var svinbra och nu hoppas vi på kvalleår igen. Superåret 2009 firade Jetsettarna av med karibiskt, margaritas och fyrverkerier vid Space needle, tornet som endast för tio minuter per år är något att ha enligt min mening.

Det var igår, just nu ligger Stefan och cravar som tusan:
– Jag är så sugen på mat.
– Jag förstår det, säger jag.
– Näe. Det gör du INTE, kontrar Stefan surt och lite otippat med.

Mest sugen är han nog på Gröndalspizza. Annars var gårdagen väldigt trevlig och ganska städad, först räknade vi ner det svenska året och nio timmar senare joinade vi er andra i 2010. Morgonen har annars gått i internets tecken. Under några timmar har vi legat skavfötters på en dåligt uppblåst luftmadrass och gillat varandras statusar, refererat alla Aftonbladets artiklar för varandra och förundrats över hur man bara kan ligga och titta på newsfeeden i hopp om att någon ska göra något samt greppat hur sorgligt det är.


Så här fina var vi. Det väckte även mycket uppskattning i nattlivet. Stefan bangade dock på att gå ut i sina fönsterglas.

Niklas (jungfru) och Stefan (kräfta) framför fyrverkerierna. Stefan firade in året utklädd till irländsk pyssling och jag föreställde en lätt förståndshandikappad Huck Finn.

Mannen med "ear" tatuerat på underarmen inledde med att berätta att han var en elak jävel - "I could fuck you up" - för att sedan bjuda på nästa runda. Bilden är tagen efter bjudspriten.

torsdag 31 december 2009

Gott nytt!

Tiotalet here we come! Jag måste erkänna att jag inte är jättesugen på att lämna det stora landet i väst men att komma hem till ett nytt år känns ju lite härligt typ. Dessutom börjar banken skicka brev om övertrasseringar på konton och grejer så jag antar att det är dags att sätta sig in i den ekonomiska situationen där hemma.

Men det tänker vi inte på i dag, i dag ska Stefan bära nyinköpt fluga och jag nya hänglsen. Båda bär nya skjortor, naturligtvis. Enligt uppgift ska vi på ett ställe, vi är inte in charge längre men det blir säkert bra.

Årets låt enligt Stefan: My girls - Animal collective.
Årets låt enligt Niklas: Andra känner - Mattias Alkberg


Gott nytt år! önskar Niklas och StefanEn av tiotusen solnedgångar vi förevigat, här i the O.C. Det är lite blåsigt, därav fripporna. Men fint, visst.

Så här supercoola är vi egentligen (Downtown LA, dec -09).

tisdag 29 december 2009

Frasierville = internet = bilder!

Nu är vi framme på resans slutdestination Seattle. I natt har vi tuggat nå otroligt med Greyhound och det bestående minnet är inte alla märkliga människor som reser med bussarna utan de korkade människorna som byggt detta system. Konstigt nog, för det var både det ena med det tredje som satt på bussarna i natt.

Från San Fran till Sacramento var det lugna puckar, innan vi kommer fram upplyser chauffören om att det är utgång sex som gäller för vårt byte mot Seattle. Alla från vår buss som ska vidare ställer sig i den kön. Sedan börjar showen, kön vid utgång fem norrut mot alla våra stopp utom just Seattle ropas upp och sedan händer samma sak med kö sju utan att någon reagerar på att där står vi i mitten ouppropade. Eftersom vi utgår från att de ska ropa upp bussens slutdestination räknar vi kallt med en tredje annonsering. Efter några kvartars försening utan besked frågas det och då visar det sig att vi inte alls ska stå i sexan - "Whoever told you that lieeeeed".

Jaja, vi får i alla fall plats på en buss som enligt första uppgifterna ska ta oss till Seattle. När chauffören kommer ombord förklarar han att den här bara går till Redding, fortfarande Kalifornien, men att vi ska byta där:
– Där ska ni byta till den bussen som står till höger om oss här, säger han och pekar ut genom fönstret.

Fantastiskt.

Men summa summarum så tycker jag nog att resan gick förvånansvärt smidigt, lite ont i kroppen och trött men den där oerhörda irrittationen och rastlösheten jag fruktade uteblev. Stefan hade lite oflax på den fullpackade bussen dock. Bredvid honom satt en man som gjorde konstiga läten och upprepade gånger sa "I need to take a bath". Vid ett uppehåll avslöjade han den pikanta detaljen att han burit samma kläder sedan den 23.

Annars har vi gjort San Francisco i dagarna tre och det blev trevligare än vad vi förtjänade. Vi var så oerhört trötta, rent fysiskt och på turistande, att varje dag i denna pärla till stad kändes som kastad till grisar. Vi kraftsamlade och lyckades turista lite och till slut växte den snöbollen till något oerhört trevligt, om än trögstartat.

För Stefan är det i dag fantastiskt att vara tillbaka på sitt gamla campus på Greenriver community college och det tänker vi fira med en veckas ordentlig semester. Kanske lite NFL-fotboll och mellandagsshopping till exempel.

/n

The infamous George Michael-toilet inledde decenniets sista julafton. Halva nöjet med hela resan. Nåja...


Såhär glada blev i alla fall Stefan och Sofia - shiny happy people.

Julafton fortsatte som sig bör med köttbullar på IKEA, God bless. Stefan, Sofia och Anna lät sig väl smaka.

På IKEA inhandlades även del 2 av julbordet - Västerbottenost, sill och knäckebröd...

... som sedan dukades upp till en sjuhelvetes festmåltid på Banana Bungalow Hostel.

I stället för dans runt granen försökte vi ta oss så nära Skylten som möjligt för fotomöjlighet... Försök 1.

Försök 2. Stor succé.

Stefan smilar upp sig. Såklart, han har ju just fått en julklapp.


Rutinerad sjöbjörn vid Golden gate-bron.

Matros-Sköld behöll stilen med Alcatraz i bakgrunden.

Efter turnén på "the bay" värmde vi oss med USA:s bästa(?) irish coffe på Buena vista café, givetvis.

Efter lite San Franciskansk backklättring började Niklas tröja bete sig som ett hologram i kameran.

Det här tyckte vi annars var kul i San Franciscos Haight Ashbury.

fredag 25 december 2009

När juldagsmorgon glimmar

God fortsättning allesammans. Hoppas att dopparedagen varit trivsam. Här i staterna har vi i alla fall firat en riktigt traditionell jul. Dagen inleddes med en jule-sightseeing-tour där den givna höjdpunkten var den offentliga toaletten där George Michael när det begav sig greps av polis efter något barnförbjuden aktivitet.

Tillsammans med våra nyfunna svenska vänner Anna och Sofia som vi sammanstålat med några gånger under roadtrippens gång fortsatte vi i Jesu fotspår ut till IKEA i Burbank och avnjöt en jullunch i form av gravad lax, köttbullar och daimtårta. Samtidigt inhandlades sill, knäckebröd och västerbottenost inför kvällens julbord.

Sen gjorde vi en biblisk pilgrimsfärd till Hollywood Hills i paparazzi-syfte. Efter en inte så framgångsrik inledning lyckades vi till slut spotta en Grey's anatomy-läkare som var ute och gick med hunden. Vi blev så till oss att vi vände och körde förbi honom igen. Han såg våra 4 huvuden vridas i hans riktning bägge gångerna. Men om man är kändis och är ute och går med sin hund framför Hollywood-skylten får man faktiskt skylla sig själv. Eller som det står i bibeln: "Visa icke aktning för tv-läkare, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig".

Efter detta dukades julbordet fram, och julens heliga drink Fidel Castro flödade. Tomten kom med klappar till oss alla, och när vi intog biljardrummet såg vi att herren från ovan hade skänkt oss en stor ishink full med Bud Lite.

Summa: En väldigt trevlig julafton.

I dag är det juldagen, alltså amerikanernas riktiga jul. Den har vi firat på en greyhound-buss till San Francisco. Juldagen känns otroligt tragisk när man ser en mamma och son äta jul-whopper på Burger King. Och här i San Fran är det inte så holly och jolly som i alla amerikanska julfilmer. Mest en massa uteliggare som håller upp "I need beer"-skyltar. Vi bojkottar härmed den amerikanska juldagen och försöker ladda för lite turistande. Det krävs lite kraftansamling eftersom vi är rätt turistmätta efter snart två månader. "Jaha, stort hus, stor park, kul, vi skiter i museet va? Vi tar en kaffe och chillar i stället". Men med lite tur kanske vi får se Golden gate-bron i alla fall. Sist jag var här var det för mycket dimma så man såg inte ens brofästet.

God bless!

/Skölden

(beklagar att detta inlägg blir bildlöst men uppkopplingen är lite för långsam för att ladda upp saker)