Tack för allt KIA och LA I embrace thee

Så var man i Los Angeles igen. Efter ett dygn som jag gissar att Niklas skulle beskriva med ord som är för förjävliga för att nämna här. Jag lyckades få min matförgiftning i Atlanta. Niklas har prickat in den nu. Därmed blev dygnet då vi skulle lämna tillbaka vår kära bil inget muntert avsked. Hur som helst så klarade vi av detta utan några olyckor. Det känns tomt utan vår himmelska Kia Sportage som tagit oss över hela landet, men nu sitter vi i alla fall här på vårt hostel på Hollywood Boulevard, och laddar för att göra LA i lite mer än en vecka. Eller i alla fall jag. Niklas är inte riktigt tillbaka i sitt esse än.

I brist på sällskap har jag vandrat längs Hollywood och Sunset solo i den gassande solen ackompanjerad av "Santa Claus is soming to town" som spelas från alla butiker. Det gav mig dock ingen större julfeeling, men det var trevligt ändå. Jag blev förundrad över mitt eget minne när jag såg en tvärgata där vi parkerat bilen under min senaste sejour i LA för ett par år sedan. Tänk att ett stycke asfalt i smeten kan etsa sig fast i detta parkeringsinferno. Sen förundrades jag över vad Rita Hayworth kan ha gjort för ont för att få sin stjärna på en tvärgata till Hollywood Blvd. Det måste ju vara en moviestars värsta antiklimax.

Även om vi inte uppdaterat skiten ur oss den senaste veckan har vi inte suttit stilla och stirrat in i väggen. Vi har bland annat besökt Salvation Mountain och fått en guidad tur av 100-höjdare-token tillika "Into the wild"-kufen Alvin som byggt ett berg av pinnar, bildäck, tegel och målarfärg mitt ute i Kaliforniens öken och fyllt det med bibliska budskap. Alvin var mycket trevlig. Dock rätt enormt senil, så vi fick den guidade turen tre gånger.

Vi stannade även i San Diego tre nätter. Mycket gemytlig stad, även om vi inte riktigt hämtat oss från Las Vegas då och gick i en lite mer lo-fi-lunk än vanligt. Tyvärr visade sig San Diego från sin regnigaste sida. Men vi hann i alla fall vandra lite på stranden, i Balboa Park, gå på oväntat bra konserter med band med löjliga namn - Kill me tomorrow och Tristeza, innan det hela avslutades med en högst minnesvärd löptur genom sådär en 30 kvarter, där vi fick ta skydd under tak varannan minut för att inte spolas bort i regnet. Dock utan värst mycket resultat.

Nu funderar jag mest över om jag ska ta del av några gratisöl (Vårt hostel har tydligen gratis öl som förmån) eller om jag ska undvika det hela och vila upp mig. Niklas har ganska självskrivet valt det senare alternativet.

God is love.

Alvin visade glatt upp sin lya.

Lång, regnig väg hem till hostel.

/Skölden

I turn now, good luck everybody else...

En kväll på när vi slagit oss till ro på kvällens motell visades ett avsnitt av Family Guy på tv som vi båda sett ett antal gånger förut. Men i den här sen-natts-versionen visades en sekvens som uppenbarligen blivit bortklippt i ordinarie version. Den innehåller en asiatisk kvinna som kör bil. Vi skrattade så att vi grät. Ännu roligare har det blivit efter att vi har svept fram på USA:s motorvägar och noterat ett stort antal asiatiska kvinnor som kör på detta sätt. Tydligen för känsligt för att skämta om. Här följer i alla fall en verklighetsbaserad sekvens signerad Family Guy.

/Skölden

Viva Las Vegas

Jetset-svenskarna befinner sig för tillfället i flådiga Palm Springs, CA. Dock inte på någon botox-resort, utan på ett gammalt hederligt motellrum som åtminstone innehåller en bekvämlighet vi inte sett på flera dagar, dvs internet.

Så här kommer en resumé av de senaste dagarna. Precis när en giganstsnöstorm drog in över Arizona lämnade vi vårt basecamp i Flagstaff och rullade vidare mot Sin City, där vi slog på stora trumman och checkade in på självaste Caesar's Palace. Vårt rum var i princip en lite flådigare variant av motellrummen vi vanligtvis bor i, med den enda skillnaden att vi hade porrbeysning och värmelampa i badrummet - och avsaknad av mystiska burkar, fimpmärken på lakanen och högar med avbitna naglar i hörnen.

Våra två nätter i Vegas bestod till stor del av pitcher på pitcher med öl, margaritas, lite gambling (vi begränsade oss till blackjack, roulette och maskinerna) och icke att förglömma storstilade karaokeframträdanden. Dagarna spenderade vi med att hitta nya strategier att undvika de 25 000 mexikanerna längs The Strip som delar ut eskortflickekort. De är överallt och öppnar i princip ens väska eller smyger ner lapparna i fickorna och sen sitter man där med en bunt bilder med budskapet "Amber 25 dollar". Vår vistelse slutade i alla fall bra. Vi vaknade varken upp med tigrar i badkaret, utslagna tänder, eller främmande bebisar i garderoben.

Efter Vegas-dekadensen har vi åter tagit på oss friluftskläderna, dvs. Cheap Monday-jeans, och gått på vandring i Mojave-öknen och Joshua Tree. I morgon drar vi till San Diego och har därmed avklarat kust till kustandet. Nu hoppas vi att någon form av tropiskt högtryck drar in över Kalifornien, eftersom vi tänkt stanna här i några veckor.

På hostelet i Flagstaff hittade vi Ackes Sweet Baby Mama-sås. Poppis även här.

Hoover Dam på gränsen mellan Arizona och Nevada. Ser ut som en
gigantisk kuliss mest - men är på riktigt.

Fint välkomnande till Caesar's Palace.

En sammanfattning av hur vårt gamblande gick.

När vi ramlade hem vid 4-snåret var det bara vi och Caesar
själv som var vakna.

The Strip.

Vårt enkla boende.

Minst sagt originellt karaokefolk. Snubben i grönt stal dessutom min låt.

Dator och Family Guy på motell - en rätt vanlig avslutning efter en dag på vägen.

Redo för ökenvandring.

40 minuter senare närmar vi oss toppen av Kelso Dunes

On top of the world.

Converse rymmer en hel del sand.

Standardvy från bilen...

... och vägarna här ser minst sagt filmiska ut.

Klippvandring i Joshua Tree National Park fick avsluta dagen.

/Skölden

Seriously!

I dag var jag och Stefan på bio i Flagstaff, vi såg Brothers. Helt okej film, bäst var barnskådisen Bailee Madison men afghanerna var kanske lite för elaka. Den stora behållningen av biobesöket förstörde slutet av filmen men som i alla goda berättelser så fick vi redan från start en liten hint om vad som var på gång.

Vi är typ först in i salongen och strax innan start kommer ett par med sin två-treåring i släp. Men du, det här verkar väl inte vara någon barnfilm tänkte vi. Och det var störigt litegrann hela tiden, barnet höll på liksom. När det är dags för den absolut sista tårdrypande scenen lever barnet om och en oerhört amerikansk tjej kan inte hålla tillbaka hela biopublikens enda gemensamma tanke:
– Oh my God, who brings a kid to this kind of movie? Seriously, jesus...

På väg till bilen sammanfattar Stefan:
– Det är ju sen gammalt, folk är idioter på bio. Men att man tar med en bebis har jag nog aldrig varit med om.

/n

Halvtidsshow

Hälften av resan - check. Det har gått väldigt fort - och oerhört sakta - vi har sett, gjort, ätit och druckit en massa. Därför känns det rätt overkligt att vi ska fortsätta med det lika länge till. Det är som helt fantastiskt och alldeles underbart.

Det firar vi med tio never before shown-bilder.*

Bara meter från skylten som lovar att Gud fixar tömmer Stefan magsäcken på innehåll samma väg som det kom ner. Förmodligen dåligt tillagat griskött på bbq-stället är min orsaksgissning.

Så här såg det ut.

Stefan ser sitt livs första kackerlacka på gata i New Orleans. Sån oförställd glädje växer inte på träd.

Stefan demonstrerar mikron i vår 70 kvadrats lägga i Granbury - tanken var ett matigt och fantastiskt roligt inlägg om hur rymligt vi bodde. Det inlägget blev mer spartanskt, det blev det här.

Stefan och jag har lämnat avtryck i vit sand. Stefans mer kryssande och försiktiga.
Mina mer rätt på. Precis tvärtom mot för hur det är i städerna.

Cool, hipp, häftig och trendig i flannel. Skjorta: Wallmart, 9,50$

Nöjd och naken i skogen i New Mexico, som bara gav och gav av sin vackra natur.

Nära dödenupplevelse när en långtradare kommer körande åt fel håll på I40.
Näe, den släppas av en annan långtradare men en cool o häftig bild.

Jetset-svenskarna vid ett av världens sju underverk... En googling senare
vet vi bättre men upplevelsen har inte bleknat av listmakarnas otänk.

Sur i Sedona. Stefan: Ja vad säger du? Jag: Nu åker vi ifrån
det här skitstället och hittar den jävla donken-skylten.
Tydligen gör hög höjd att bakfyllan blir värre...

En halvtidssummering är listan med saker vi sa att vi skulle göra som aldrig blev av - bara en punkt: att trekka till botten av Grand Canyon. Stefans skinnjacka och Converse är inte optimala och en fjällräven-jacka gör ingen till en hikare, därför skippade vi vad som förmodligen är en fantastisk upplevelse. Skyltarna på vägen ner gjorde beslutet lättare. De beskrev Boston maratonvinnaren Amy´s hike, hon hette inte Amy men det spelar som ingen roll, hon dog.

Vi har helt enkelt fantastiskt kul mest hela tiden. Ibland blir det lite sura morgonminer på oss båda men efter en tyst timme i bilen brukar det lossna - ofta ligger lösning i att Stefan jämför ett landskap med något från Sagan om ringen. "Det ser ur som Mordor", "Men alltså, det ser ut som stället där hobbitarna bor... Fylke" eller "Men det där ser i alla fall ut som Mordor".

Så slutsatsen: 30 dagar till känns som alldeles för kort tid.

/n

*Jag hade storslagna planer på att skriva om allt fantastiskt vi varit med om under de senaste 30 dagarna men det är så svårt att komma ihåg saker när det är så mycket. Dessutom hjälper det inte att vi nu ska ut och ta en gravöl för resans första del i afterski-staden Flagstaff. Därför blev det lite bilder för jag ville så otroligt gärna lägga upp något.

Jetset-svenskarna har nått nirvana

Låtom oss inleda historien så här. Året är... öh. Oklart förresten, men undertecknad går i alla fall i cirkus tredje, fjärde klass. Den stora bomben slår ner att McDonalds ska öppna i Söderhamn. Efter alla magiska resor till Ikea i Gävle, vår närmsta möjlighet att få sig ett Happy Meal, ska vår lilla stad äntligen få en egen Donk. Hela min vänskapskrets är i extas. Då kommer den stora kallduschen. Jag ska åka till Grekland helgen när Söderhamns eget hamburgermecka slår upp portarna. Besvikelsen är enorm.

Jag tror att det är vid detta tillfälle mitt stora behov av att hävda mig i McDonalds-sammanhang börjar. Någonstans hör jag ryktet att Söderhamns McDonalds-skylt är Sveriges högsta. I dag har jag ingen aning om var den informationen kommer ifrån, men av någon anledning har jag fortsatt att gå runt och proklamera att den faktiskt är högst. I dag kan jag faktiskt erkänna att jag är ganska övertygad om att detta inte stämmer. Men hur som helst har detta skryt lett till att de flesta jag känner numera skickar ett sms när de åker förbi McDonalds i Söderhamn. Ryktet har dock eskalerat så sms:en brukar lyda ungefär: "Åker förbi världens högsta McDonalds nu".

Nu kanske ni undrar varför jag berättar den här historien på vår road trip-blogg. Och det ska jag förklara nu. I dag har vi nämligen varit med om en extraordinär upplevelse i McDonalds-mått. Vi har besökt staden Sedona, Arizona, som förutom att den har en massa röda bergstoppar som förgyller området har något alldeles unikt. När McDonalds öppnade i Sedona tyckte bygden inte att skylten passade in i stadsbilden. Detta innebar att kedjan var tvungen att byta färg på loggan. Så här mina damer och herrar kommer en bild på Jetset-svenskarna framför världens enda McDonalds-skylt som inte är gul.

Jetset-svenskarna framför världens åttonde underverk
– den turkosa McDonalds-skylten i Sedona.

/Skölden

Lite sol, lite kyla och lite naket

Uppdaterad resrutt på ett ungefär.

När väskan packades inför resan tänkte en något storstadsskadad och naiv Sköld: "Äh, jag skiter i vinterjackan, det lär ju inte bli kallare än vad det är i Stockholm nu". Och även om vi under hela resan befinner oss på sydligare breddgrader så tog jag inte riktigt med höjdskillnaderna i beräkningen. Så fort vi lämnade shorts och linne-tempererade sunkstaden Odessa, Texas och rullade in... eller snarare upp i New Mexico, så blev det svinkallt. Men jag tackar mina köldtåliga Sköld-gener och embracar New Mexico i skinnjacka och scarf. Gott nog, för New Mexico kickar rätt mycket ass med alla andra stater so far om man bortser från temperaturen.

Första dagen tog vi sikte mot Alamogordo. Vad kartan inte riktigt kände för att tala om var att vi för att komma till vårt mål var tvungna att klättra upp för Sacramento Mountains. Lägligt nog var det dessutom snöstorm i hela södra New Mexico. Men vi överlevde och checkade in på ett motell med den här trevliga utsikten.

Sen gick vi och la oss och hoppades på solsken trots domedagsprognos med ännu mer snökaos. Först såg det lovande ut, men efter det trevliga men något regniga besöket på White Sands - ett gigantområde med bara vit sand i alla riktningar, så slog snökaoset igång igen lagom till nästa bergsklättring. Väl framme i varma källor-staden fd Hot Springs som bytt namn till det något lustiga Truth or Consequences så hyrde vi en varm källa för en timme och smälte snöäventyren. Och även om privatpool med utsikt över Rio Grande och snötäckta berg är rätt så episkt så tänkte Jetset-svenskarna direkt att "Vafan, det är ju ingen äkta hot spring om man inte hajkar ut till en riktig i skogen". En liten resort kan väl vilken svennebanan som helst checka in på. Så några timmar i bilen senare befinner vi oss i Santa Fe, vår bas i jakten på källorna. Utrustade med de givna hajkarkläderna skinnjacka, scarf och converse för moi och det något mer friluftiga Fjällräven-stuket för Niklas rullade vi upp i bergen mot Jemez Springs och gav oss ut i skogen.

Enligt New Mexico state law är nakenbad i källorna strikt förbjudet, dock väldigt vanligt. Och väl framme vid källan hittar vi såklart en naken hippie. För att inte förolämpa bergshippien och av den givna viljan att bryta mot lagen var ju även Jetset-svenskarna tvungna att dumpa paltorna. Trots ofrivilligt hippiesällskap så har jag nog inte varit med om många naturupplevelser som klår att kliva ner i en varm pool mitt på ett kylslaget berg på 3000 meters höjd med utsikt över en stor jävla dal mitt i ingenstans,

I övrigt så har vi i Santa Fe hunnit med att dricka öl med George Bushs barnvakts son, som var mycket trevlig och delade med sig av infon att hans mamma tappat unge herr George på huvudet ett antal gånger under uppväxten. Dock verkade marine-veteranen bli något förlämpad efter Niklas fråga om han tjänstgjort i Irak. Tydligen ett känsligt ämne. Men innan dess hann vi bli bjudna på öl. I princip som att Bush himself bjudit oss känner vi givetvis. Och vi behöver ju fler kändis-sights att lägga till listan som hittills sträcker sig till Nelly, Usher och gråhåriga snubben från Mad Men, Sex and the City och Desperate Housewives, som vi en googling senare identifierat som John Slattery.

Sacramento Mountains levererar snö, is och blåst från ingenstans.

Niklas och bergen.

På sandsafari runt White Sands national monument & missile range.

Och i en stor sandlåda blir man barn på nytt.

Och varför inte visa sin tro genom att rita med tuschpenna på huset.

Ibland kan de i alla fall skylta i det här landet. Men oftast inte.

Gigantfält dyker upp mitt bland bergen.

Ordinär vy från bilen i New Mexico.

Bryter mot lagen i New Mexicos natur.

I princip stup alldeles bredvid vägen.

/Skölden