Alla-fuckin'-bilder!

Tennesse är ingen löparstat konstaterar jag efter dagens runda. Om 500 meter-paniklöpning var tävlingsbart låg jag bra till i dag. Otroligt awkward att tokflåsa in i en kyrka full av countrybyggarbetare:
– This dog is chasing me, I don´t know what to do.

Eftersom Stefan inte kan lägga upp bilder så lägger jag upp några från de senaste dagarna.

/n

Det bästa först: jag med Toronto raptors fd coach Sam Mitchell
på en bensinmack i Atlantas förorter.

Det här var det näst bästa med Atlanta. Segwayfolket var de enda vi såg
på gatorna som inte bodde där. Sorglig stad.

Den var mest stora OS-hus bredvid tomma spökåkar.

Min NBA-debut var dock klart värd. Här dunkar Josh Smith - epic.

Annars har vädret varit högsommar. I nationalpark kan det se ut så här.

Sköld indiemyser i solen.

Jag jäste mer.

I Alabama stötte vi på träsk direkt.

Det förevigade vi tillsammans med OurKIA.

Ala-fuckin'-bama!

God afton!

Vi har nu tagit oss ner i södern på riktigt. Närmare bestämt Montgomery, Alabama. Trots att det är en förhållandevis posh stad med snygga hus och hela 100 000 invånare så ser folk mer och mer ut att heta Billy Bob och Mary-Lou för varje meter vi går. Eller som Niklas sa "Folk ser ut som på film här".

Resan hit har dock haft sina ups and downs. Först åkte vi till den förmodat häftiga metropolen Atlanta - en stad som i själva verket består av parkeringshus och hobos. "Som 'Zombileland' fast med uteliggare, som Niklas så fint sammanfattade det. På vårt hostel blev vi mottagna av Fester i "Familjen Adams", som stod och klippte naglarna med en kökssax i lobbyn. Och trots att vi besökte alla enligt kartan heta delar av staden hittade vi knappt en människa som inte sov i en park . Höjdpunkterna bestod av ett gäng turister som åkte segway på led och NBA-matchen mellan Hawks och Hornets. Dock blev det så att vi tillfället till ära köpte All you can eat-biljetter. Någonstans mellan alla gratis nachos och hot dogs tror jag att min matförgiftning/magsjuka/annan åkomma började.

Under efterföljande dags resa upp till Chattahochee National Park och Chattanooga, Tennesee började min mage leva sitt lilla egna liv. En Ceasar-pizza och någon form av bbq-kött senare ekalerade historien och fick en otrevlig vändning. Kombinerat med förmodad åksjuka blev den sista timmens bilfärd ingen höjdaresa. För att dra den korta cenurerade historien: Jag tar tillbaka mina bevingade ord och av många citerade "Allt med Ceasar är gott". Jag ska aldrig mer äta en ceasarsallad.

Hurt-Niklas hade även lite oflyt då han tvingades avbryta sin springtur på motorvägen eftersom han blev jagad av en hund in i en kyrka. Tur att Jesus finns där med en hjälpande hand.

/Sköden (som för tillfället inte kan lägga in bilder)

Livet på vägarna

Resvägen so far

Team Sköld-Eriksson har börjat få lite fart under sulorna och befinner sig nu i Georgia. Förmodligen riktigt riktigt nära Augusta, men det är rätt oklart. Vi är i alla fall på väg till Atlanta och befinner oss nu på motellnatt två, cirka 200 meter från I20 väst. Den här gången på inrättningen med det lockande namnet Econolodge - riktigt dryper av jetsetlivet.

Annars har vi börjat hitta en lunk på vägarna här i de förenta staterna. Upp vid nio och i väg efter dusch och grooming.
Frukosten förvandlas till brunch och sedan rullar vi i sjukt många timmar - i dag har vi avverkat North Carolina, South Carolina och tagit oss in i Georgia. Oftast ser vi lika tunga ut som på bilden här.

Framåt nio-snåret börjar magen kurra och vi hittar absolut inget bra ställe att äta på så det slutar med donken/Wendy´s/motsvarande som serverar något med pommes. Det är det enda som finns efter vägarna och inte är böntacos eller kyckling. Pommes är på intet sätt en njutning längre, vi drömmer om kokt potatis och fräsch pasta.

Efter det hamnar vi matkoma av allt det mättade fettet och whatnot vi stoppar i oss och söker efter tak för natten. Två krav vi har inga knivmördare utanför(Niklas) och internet(mest Stefan) annars är vi öppna. Efter att ha tagit av vägarna vid rätt exit och inte hittat i det kompakta mörker som täcker de områden motellen ryms i under cirka en kvart brukar det lösa sig och vi intar ett rum. I dag har vi flax, ESPN och snabbt internet. Annars verkar det se ungefär exakt likadant ut.

Enda skillnaden i dagens rum är att sängarna står mot andra väggen. Efter lite tv och en delad sexa kvällsöl släcker vi lamporna och laddar för en ny dag.

I morgon räknar vi med basket i Atlanta och en vegetarisk-ekologisk matdag.

Dagens bild:

Ett stort ekollon och vi förevigade med en vältande
kamera och självutlösare i Raleigh - City of Oaks.

För övrigt så har andelen kyrkor ökat stadigt ju längre söderut vi kommit. Kyrkorna kan ibland vara stora som herrgårdar med en stor billboard som säger "Love God first" eller dyligt. Eller så ser de ut som friggebodar med kors på taket. Vi gissar att det finns drive-by-präster som kryssar mellan småkyrkorna och välsignar bygden. Måste vara ett slitsamt jobb.

/n&s

Regn up the ying-yang

Naturen fortsätter att visa sin vrede över att Jetset-svenskarna räkmackar runt i USA genom att öppna himlen och skänka oss en flooding. 48 timmar regn sätter sig på nerverna och inte blir det bättre av att halva Virginia stängts av på grund av "Hurricane Lene Marlin", som vi döpte henne till.


Broarna från det pittoreskt sönderregnade Newport news var självklart stängda – men vi löste med att hitta en tunnel. Så när vi kommit in rätt väg igen visar det sig att även Portsmouth, Norfolk och alla Virginiastäder längs kusten lagts under vatten. Våra tre första försök att ta oss ur staten och nå den undersköna stranden vid Myrtle Beach, SC, stötte på patrull. Poliser och vatten blockerade alla vägar.

Men, vi löste. En snabb omplanering senare - och fem timmar i bil - har vi bäddat ner oss på motell Days Inn mellan Hendersson och Durham längs med I85.

Vi har haft kul också i stormkaoset:
Precis när vi känner oss som mest instängda av vattenmassorna kommer vi på att någon av vår sirius-satellitradios hundratals kanaler kanske har någon slags katastrofinformation att delge oss. Eftersom jag sitter shotgun börjar jag knappa mellan kanalerna - mitt i paniken fladdrar Katy Perry-låten I kissed a girl förbi.
– Men först lyssnar vi på den här väl...
Varpå det brister för Stefan och i efterhand kan jag instämma i fånigheten.

Nu fler Washington-bilder och lite laddning för morgondagen - då gör vi kung Jordans ursprungstrakter.

/n

Update: "Lene Marlin" kallas för Ida av lokalbefolkning och var katastrof på riktigt. Lokala medier rapporterar om fem döda. I efterhand skattar vi oss lyckliga att vi avbröt kustturen och styrde inåt landet. Och tack till Dollar-tjejerna som gav oss en gigantisk bil som lyckades bana väg.

Lite besvikna framför Vita huset. Petit.

Full veteran fotar Abraham Lincoln monument.

Snålblåst i den fria världens säte.

Stefan "Mary Poppins" Sköld testar sina vingar på väg från the Capitol.

Apropå regnigt turistande...

Stefan i blåsigt Glasgow

/n

Veterans Day

Veteraner av någon sort hedrar någonting.

På pappret var denna dag väldigt vältajmad. Var annars än i självaste huvudstaden kan det vara bättre att fira Veterans Day? Om vi gått upp i ottan hade vi till och med kunnat få se självaste Barack hålla låda.

Men högsommarvärmen från de senaste dagarna var finito. Vi vaknade i kylan med täcket på fel ledd. Sen tvångsturistade vi oss genom D.C i regn och åter regn i takt med alla high school-tjejer som fått för sig att flip-flop är en bra allväderssko.

Även om The Capitol och Vita huset mest är stora hus som ser bättre ut på tv, så har jag en känsla av att de skulle göra sig bättre i solsken. Vi hoppades in i det sista på att Obama skulle ta sig en liten eftermiddagscigg eller jogga naken runt sin trädgård så att vi kunde få se någon rolig happening, men icke.

Som tur är så är jag Niklas vana regnturister, så vi misströstar inte. Nu ska laga mat för första gången i det här landet, sen ta en avskedsöl med Washinton D.C. I morgon rullar vi söderut mot varmare breddgrader.

/Skölden

OurKIA

New York var fantastiskt men nu är det nya tag – Washington D.C.

Färden ut till Budget-firman vid JFK gick strålande men sen tog det tvärstopp. Våra kort var inte godkända av deras system vilket resulterade i att Skölds näsa fuktades av nervositet och att jag kortslöts. Vi fick alltså inte hyra den bil vi bokat förklarade Rosa ovänligt.
– Det är bara Dollar som tar era kort, sa hon.

Dollar låg vägg i vägg och såg ut som ett riktigt sunkhak, typ kvarterskrogen i Hässelby. Men eftersom vi hade panik – måste åka vidare – testade vi. Resultatet efter att vi lyckats pruta 500$ utan att veta hur: minus 2500 var i budgeten. Dessutom räknade vi såklart med att få en Fiat Uno anno 1995 eftersom det här såg ut som en uthyrare som erbjöd den sortens deal. I stället fick vi:

OurKIA.

Såklart ska grabbarna ha en sprillans SUV tänkte tjejerna på Dollar och det tyckte ju vi med. Så, nu kör vi en Kia Sportage -09 och är oerhört nöjda med den för oss helt oproportionerliga bilen.

I skrivande sund befinner vi oss på Lofty D.C som är ett trevligt krypin i centrala D.C efter en rätt smidig resa genom klassiska miljöer som Coney Island och New Jersey turnpike. Några missöden blev det dock. Främst med de förbannade vägtullarna som har dykt upp som jävla svampar hela dagen. Totkostnaden för tullar: 26$.

Det trevligaste på resan var Baltimorekaffestoppet. In i smeten helt aningslösa men Stefan Falköga spottade ett fik som visade sig vara guld. Ägaren var mycket trevlig och tjenis med Daniel "James Bond" Craig som enligt uppgift är mycket jordnära. Vi blev också serverade av staternas hittills sötaste servitris.

Nu mindre text och mer bilder.

/Niklas

Min FDNY-fetisch i bildform.

Sköld posar framför tv-inspelning på Times Square.

Random skejtare leverar framför Manhattan sett från Brooklyn

Asiatisk gamling flyger drake på piren vid Coney Island.

Ömhetsbevis på boardwalken i Coney Island.

No name-svensk visar kul ny målning på trevliga viderhaket Mars Bar.