Lala-land liv

Andra veckan i Los Angeles och nu börjar det om igen, ikväll comedy night och i morgon är det karaoke. Precis som förra veckan:
Sköld 21.20 i dag: Jaha, ska man gå på comedy nu igen alltså. Embrace embrace embrace.

Vi börjar i princip bli locals - i alla fall på hostelet.

Men det positiva med vår långa vistelse här i drömfabriken är inte att vi inte blivit upptäckta som morgondagens stora stjärnor än, för det har vi inte, men däremot att vi har hunnit se en jäkla massa här. Vi har till och med lyckats göra indieLala-land. Team Sköld-Eriksson laddade upp med lite öl på Dillon´s (vår runt hörnet pub här i Hollywood), tog på oss svinstora fönsterglasglasögon (jag), kammade håret till en våg som får Conan O'Brian att ringa sina copyright-advokater och svenskade till oss nå fantastiskt.

Indiejetsettare 1.
Indiejetsettare 2.

Vi hade båda busskorten i handen när vi hoppade av i Silver lake för att gå på Silver lake lounge och alt. hänga. Stället hade en egen busshållplats och vi hittade rätt direkt, big up till oss. Under kvällen lyckades vi se tre band - två bra och ett som bara var bättre än vad man brukar få höra när det är gratiskvällar. Samuel Stewart som var först ut var svinjävlabra i går och funkar helt okej i dag också, Stefan klev in och köpte skivan. Han var needless to say bästa akten under kvällen. I övrigt tränade vi på att blåsa tuggummibubblor och Stefan åt världens godaste taco, han lämnade 75 % i dricks, innan vi tog bussen hem. Där åt vi chips som smakade kräks.

Dagen efter passade vi på att ta oss till Runyon Canyon park i hopp om att få se lite kändisar i färd med att slipa på sina superstarkroppar i den backiga terrängen. Men icke - endast John Doe-amerikaner som spökat ut sig i huva och solglajjer för att lura stackars turister att de var celebs. Men utsikten var fab!

Dagens accessoar: ny keps.

I halvmörker försökte vi också fota oss själva framför Hollywood-skylten några kilometer för långt ifrån den.

Stefan är där till vänster och skylten, ja den talar för sig själv tycker jag.

Dan före dan ska vi ägna åt julhandling, jag har bestämt mig för att bära american apparel dagen till ära. Röd manchesterskjorta och grön swearshirt över framåt kvällen när temperaturen börjar dala.

Ja just, Stefan börjar bli igenkänd här på gatorna.
Cd-försäljare på Walk of fame: CONAN! It is you Conan. Yeah, haha...
Inte första gången det händer ens den här veckan typ. Oerhört kul.

And this is why...

/n

Ps.

Värt att ha i bakhuvudet vid tolvslaget.

Ds.

L'entourage

Jag vet inte om det är kallt och deprimerande där hemma, men varje gång det dröjer några dagar innan vi uppdaterar så börjar Sverige gnälla. Den här gången så skyller jag på vårt otroligt översociala hostel. Om man råkar stanna inne på rummet och vila några sekunder så börjar folk undra varför man inte sitter ute och hänger rundor på innegården. No time to blog.

Hur som helst. Los Angeles är fucking fabolous so far. Vårt hostel ligger på Hollywood Blvd alldeles där walken of fame börjar. Vi har varit här i 5 dagar och bildat ett litet entourage i form av Jetset-svenskarna, världsmästaren i telemark, tillika norska surfar-duden Olav, brasilianske byggnadsarbetaren Carmillo, Australiske Afghanistan-soldaten Wally och hans också australiska vapendragare Sam. Igår anslöt även den koreanska Berkeley-studenten Alex till truppen. Tyvärr så drar alla härifrån i dag, men vi stannar kvar och håller ställningarna.

Vår kändisspaning har hittills gått alldeles strålande. Inga Brangelina med alla barnen på söndagspromenad än, men skam den som ger sig. Listan sträcker sig i nuläget till Larry David, Laura Dern, Ted Danson, Mary Steenburgen, Sigourney Weaver, James Cameron, Michelle Rodriguez, Danny DeVito, Rhea Pearlman, Tom Arnold, Jamie Lee Curtis, Bill Paxton samt Lucys man i Sjunde himlen och muslimska mannen i Weeds som jag inte orkar googla vad de heter och några till som vi har googlat men som jag glömt bort.

I övrigt är det varmt och trevligt. Olav tog med oss till Malibu och gav oss en surflektion, som mest slutade med en uppskuren stortå à la moi och en stukad fot à la Niklas. Men det var rätt grymt ändå. Vi åkte till Venice Beach och såg 5-åringar skejta skiten ur alla andra, vi har vandrat runt i Melrose och Mid City och halvt svettats till döds. I dag ska vi ta igen oss, tvätta och kanske se tokhyllade "Up in the air" på bio. Sen ska vi väl hinna klämma Hollywood Hills, Silver Lake, Warner Bros och lite annat de närmsta dagarna innan vi drar vidare.

Over and out från The City of Angels. God bless.

Sigourney Weaver skriver autografer.

Larry David pararazzad av undertecknad. Mystiska kvinnan i förgrunden okänd.

Olav surfar skiten ur Malibu.

Det gjorde inte riktigt vi, men vi gillade läget ändå.

Solen går ner över Malibu.

Carmillo, Wally och Sam på vårt kvarterbryggeri, förevigade med iPhonekvalitet.

/Skölden

Tack för allt KIA och LA I embrace thee

Så var man i Los Angeles igen. Efter ett dygn som jag gissar att Niklas skulle beskriva med ord som är för förjävliga för att nämna här. Jag lyckades få min matförgiftning i Atlanta. Niklas har prickat in den nu. Därmed blev dygnet då vi skulle lämna tillbaka vår kära bil inget muntert avsked. Hur som helst så klarade vi av detta utan några olyckor. Det känns tomt utan vår himmelska Kia Sportage som tagit oss över hela landet, men nu sitter vi i alla fall här på vårt hostel på Hollywood Boulevard, och laddar för att göra LA i lite mer än en vecka. Eller i alla fall jag. Niklas är inte riktigt tillbaka i sitt esse än.

I brist på sällskap har jag vandrat längs Hollywood och Sunset solo i den gassande solen ackompanjerad av "Santa Claus is soming to town" som spelas från alla butiker. Det gav mig dock ingen större julfeeling, men det var trevligt ändå. Jag blev förundrad över mitt eget minne när jag såg en tvärgata där vi parkerat bilen under min senaste sejour i LA för ett par år sedan. Tänk att ett stycke asfalt i smeten kan etsa sig fast i detta parkeringsinferno. Sen förundrades jag över vad Rita Hayworth kan ha gjort för ont för att få sin stjärna på en tvärgata till Hollywood Blvd. Det måste ju vara en moviestars värsta antiklimax.

Även om vi inte uppdaterat skiten ur oss den senaste veckan har vi inte suttit stilla och stirrat in i väggen. Vi har bland annat besökt Salvation Mountain och fått en guidad tur av 100-höjdare-token tillika "Into the wild"-kufen Alvin som byggt ett berg av pinnar, bildäck, tegel och målarfärg mitt ute i Kaliforniens öken och fyllt det med bibliska budskap. Alvin var mycket trevlig. Dock rätt enormt senil, så vi fick den guidade turen tre gånger.

Vi stannade även i San Diego tre nätter. Mycket gemytlig stad, även om vi inte riktigt hämtat oss från Las Vegas då och gick i en lite mer lo-fi-lunk än vanligt. Tyvärr visade sig San Diego från sin regnigaste sida. Men vi hann i alla fall vandra lite på stranden, i Balboa Park, gå på oväntat bra konserter med band med löjliga namn - Kill me tomorrow och Tristeza, innan det hela avslutades med en högst minnesvärd löptur genom sådär en 30 kvarter, där vi fick ta skydd under tak varannan minut för att inte spolas bort i regnet. Dock utan värst mycket resultat.

Nu funderar jag mest över om jag ska ta del av några gratisöl (Vårt hostel har tydligen gratis öl som förmån) eller om jag ska undvika det hela och vila upp mig. Niklas har ganska självskrivet valt det senare alternativet.

God is love.

Alvin visade glatt upp sin lya.

Lång, regnig väg hem till hostel.

/Skölden

I turn now, good luck everybody else...

En kväll på när vi slagit oss till ro på kvällens motell visades ett avsnitt av Family Guy på tv som vi båda sett ett antal gånger förut. Men i den här sen-natts-versionen visades en sekvens som uppenbarligen blivit bortklippt i ordinarie version. Den innehåller en asiatisk kvinna som kör bil. Vi skrattade så att vi grät. Ännu roligare har det blivit efter att vi har svept fram på USA:s motorvägar och noterat ett stort antal asiatiska kvinnor som kör på detta sätt. Tydligen för känsligt för att skämta om. Här följer i alla fall en verklighetsbaserad sekvens signerad Family Guy.

/Skölden

Viva Las Vegas

Jetset-svenskarna befinner sig för tillfället i flådiga Palm Springs, CA. Dock inte på någon botox-resort, utan på ett gammalt hederligt motellrum som åtminstone innehåller en bekvämlighet vi inte sett på flera dagar, dvs internet.

Så här kommer en resumé av de senaste dagarna. Precis när en giganstsnöstorm drog in över Arizona lämnade vi vårt basecamp i Flagstaff och rullade vidare mot Sin City, där vi slog på stora trumman och checkade in på självaste Caesar's Palace. Vårt rum var i princip en lite flådigare variant av motellrummen vi vanligtvis bor i, med den enda skillnaden att vi hade porrbeysning och värmelampa i badrummet - och avsaknad av mystiska burkar, fimpmärken på lakanen och högar med avbitna naglar i hörnen.

Våra två nätter i Vegas bestod till stor del av pitcher på pitcher med öl, margaritas, lite gambling (vi begränsade oss till blackjack, roulette och maskinerna) och icke att förglömma storstilade karaokeframträdanden. Dagarna spenderade vi med att hitta nya strategier att undvika de 25 000 mexikanerna längs The Strip som delar ut eskortflickekort. De är överallt och öppnar i princip ens väska eller smyger ner lapparna i fickorna och sen sitter man där med en bunt bilder med budskapet "Amber 25 dollar". Vår vistelse slutade i alla fall bra. Vi vaknade varken upp med tigrar i badkaret, utslagna tänder, eller främmande bebisar i garderoben.

Efter Vegas-dekadensen har vi åter tagit på oss friluftskläderna, dvs. Cheap Monday-jeans, och gått på vandring i Mojave-öknen och Joshua Tree. I morgon drar vi till San Diego och har därmed avklarat kust till kustandet. Nu hoppas vi att någon form av tropiskt högtryck drar in över Kalifornien, eftersom vi tänkt stanna här i några veckor.

På hostelet i Flagstaff hittade vi Ackes Sweet Baby Mama-sås. Poppis även här.

Hoover Dam på gränsen mellan Arizona och Nevada. Ser ut som en
gigantisk kuliss mest - men är på riktigt.

Fint välkomnande till Caesar's Palace.

En sammanfattning av hur vårt gamblande gick.

När vi ramlade hem vid 4-snåret var det bara vi och Caesar
själv som var vakna.

The Strip.

Vårt enkla boende.

Minst sagt originellt karaokefolk. Snubben i grönt stal dessutom min låt.

Dator och Family Guy på motell - en rätt vanlig avslutning efter en dag på vägen.

Redo för ökenvandring.

40 minuter senare närmar vi oss toppen av Kelso Dunes

On top of the world.

Converse rymmer en hel del sand.

Standardvy från bilen...

... och vägarna här ser minst sagt filmiska ut.

Klippvandring i Joshua Tree National Park fick avsluta dagen.

/Skölden

Seriously!

I dag var jag och Stefan på bio i Flagstaff, vi såg Brothers. Helt okej film, bäst var barnskådisen Bailee Madison men afghanerna var kanske lite för elaka. Den stora behållningen av biobesöket förstörde slutet av filmen men som i alla goda berättelser så fick vi redan från start en liten hint om vad som var på gång.

Vi är typ först in i salongen och strax innan start kommer ett par med sin två-treåring i släp. Men du, det här verkar väl inte vara någon barnfilm tänkte vi. Och det var störigt litegrann hela tiden, barnet höll på liksom. När det är dags för den absolut sista tårdrypande scenen lever barnet om och en oerhört amerikansk tjej kan inte hålla tillbaka hela biopublikens enda gemensamma tanke:
– Oh my God, who brings a kid to this kind of movie? Seriously, jesus...

På väg till bilen sammanfattar Stefan:
– Det är ju sen gammalt, folk är idioter på bio. Men att man tar med en bebis har jag nog aldrig varit med om.

/n

Halvtidsshow

Hälften av resan - check. Det har gått väldigt fort - och oerhört sakta - vi har sett, gjort, ätit och druckit en massa. Därför känns det rätt overkligt att vi ska fortsätta med det lika länge till. Det är som helt fantastiskt och alldeles underbart.

Det firar vi med tio never before shown-bilder.*

Bara meter från skylten som lovar att Gud fixar tömmer Stefan magsäcken på innehåll samma väg som det kom ner. Förmodligen dåligt tillagat griskött på bbq-stället är min orsaksgissning.

Så här såg det ut.

Stefan ser sitt livs första kackerlacka på gata i New Orleans. Sån oförställd glädje växer inte på träd.

Stefan demonstrerar mikron i vår 70 kvadrats lägga i Granbury - tanken var ett matigt och fantastiskt roligt inlägg om hur rymligt vi bodde. Det inlägget blev mer spartanskt, det blev det här.

Stefan och jag har lämnat avtryck i vit sand. Stefans mer kryssande och försiktiga.
Mina mer rätt på. Precis tvärtom mot för hur det är i städerna.

Cool, hipp, häftig och trendig i flannel. Skjorta: Wallmart, 9,50$

Nöjd och naken i skogen i New Mexico, som bara gav och gav av sin vackra natur.

Nära dödenupplevelse när en långtradare kommer körande åt fel håll på I40.
Näe, den släppas av en annan långtradare men en cool o häftig bild.

Jetset-svenskarna vid ett av världens sju underverk... En googling senare
vet vi bättre men upplevelsen har inte bleknat av listmakarnas otänk.

Sur i Sedona. Stefan: Ja vad säger du? Jag: Nu åker vi ifrån
det här skitstället och hittar den jävla donken-skylten.
Tydligen gör hög höjd att bakfyllan blir värre...

En halvtidssummering är listan med saker vi sa att vi skulle göra som aldrig blev av - bara en punkt: att trekka till botten av Grand Canyon. Stefans skinnjacka och Converse är inte optimala och en fjällräven-jacka gör ingen till en hikare, därför skippade vi vad som förmodligen är en fantastisk upplevelse. Skyltarna på vägen ner gjorde beslutet lättare. De beskrev Boston maratonvinnaren Amy´s hike, hon hette inte Amy men det spelar som ingen roll, hon dog.

Vi har helt enkelt fantastiskt kul mest hela tiden. Ibland blir det lite sura morgonminer på oss båda men efter en tyst timme i bilen brukar det lossna - ofta ligger lösning i att Stefan jämför ett landskap med något från Sagan om ringen. "Det ser ur som Mordor", "Men alltså, det ser ut som stället där hobbitarna bor... Fylke" eller "Men det där ser i alla fall ut som Mordor".

Så slutsatsen: 30 dagar till känns som alldeles för kort tid.

/n

*Jag hade storslagna planer på att skriva om allt fantastiskt vi varit med om under de senaste 30 dagarna men det är så svårt att komma ihåg saker när det är så mycket. Dessutom hjälper det inte att vi nu ska ut och ta en gravöl för resans första del i afterski-staden Flagstaff. Därför blev det lite bilder för jag ville så otroligt gärna lägga upp något.