Ur askan i elden

Efter en storm trodde vi moder jord gett oss sitt värsta, vi trodde med stor sannolikhet fel. Precis där vi är nu befinner sig nämligen också USA:s alla varningar för oväder för tillfället. Ett stormsystem avklarade vi i dag när vi befann oss drygt 2 500 meter över havet. Från att i går iklätt oss linne och shorts fick vi nu ungefär 1-1,5 decimeter snö på några timmar när vi reste genom Cloudcroft.

Och imorgon varnar de som sagt för fortsatt frusen nederbörd. Jaja, vi siktar mot vit sand och sedan varma källor ändå.

Först lite charmigt snöfall, ingen fara. Vi kör sakta så går det bra.

Sen blev det struligare.

Så här såg det ut när stormen dragit förbi.

När vi efter några jobbiga timmar sammanfattade dagen med lite spänningshuvudvärk och stela axlar efter att ha kramphållit ratten var vi dock mycket nöjda, allt hade ju gått bra och vi hade fått se otroligt storslagna berg. Samt fått lite julkänsla förstås!

/n

Trevlig första advent på er! - s&n

Boyz'n'the hood

Chillar courtside i Big Springs, Tx

Jonas Jerebko må vara förste svensk i NBA men Sköld-Eriksson är nog nästa stora grej i basketsverige. I dag kastade vi lite med trasan och sköt några hoops när absolut ingen började "cause trouble in our neighbourghood". Big Springs var rätt öde och hade plockat ner skylten, bokstavligt talat. Precis bredvid vår korg låg nämligen gigantiska plåtbokstäver som vittnade om forna heydays...

Men vi rockade ballparken ändå.

Nu sover vi i Odessa, USA:s sorgligaste stad just nu. Bara oljeborrtorn, pumpar och mörka gator. Men sedan smäller det: Hej då Texas - hej New Mexico.

/n

Först dominerade jag medan Skölden vilade i värmen...

Sedan blev det match med vaket försvar och knivskarpt anfall...

Sedan fick Skölden visa sina gamla basketskillz ensam på banan.

Naturporr-dagen 2009 eller i Tonkawaindianernas fotspår

Efter Thanksgiving-firandet beslutade vi oss för en dag in the wild. Första stoppet blev Barton Springs några miles från vårt hostel.
– Jag vill bara bada, nu, förklarade Stefan upprepade gånger kvällen innan.

Naturligtvis var torsdagens stekande gigantiska Texassol borta men temperaturen låg ändå runt stadiga 17-18 grader. Men i det porlande källvattnet var temperaturen runt 20, som det har varit ända sedan Tonkawaindianerna renade sina kroppar och själar i det helande vattnet för... ja svinlänge sedan i alla fall.

Otroligt skönt ända tills det var dags att kliva upp igen.

Utsikt från badpölen - natur och the big city i samma simtag.


Glada badpojkar som inte börjat frysa än.

Det helande vattnet gav Stefan nya krafter. Dessa använde han
till att göra sin egen snabbtolkning av första Rocky-filmen.

Efter att ha avklarat det första av de fyra elementen gav vi oss ut för att beta av de återstående tre - jord, eld och luft - i en och samma smäll. Därför besökte vi platsen med det fantastiska namnet "Enchanted rock". En stor jäkla stenkulle med en 360 graders scenic view över Texas hill country.

Människor har vallfärdat till kullen vars högsta punkt befinner sig drygt 550 meter över havet i mer än 11 000 år. Även här är det Tonkawaindianerna ligger bakom legenden. De trodde att berget var levande och när en conquistador flydde från dem och försvann in i området uppkom sägnen om den vita mannen som slukades av berget. Indianerna utgick då från att han förhäxade berget och att de knakningar och knarr stenen gav i från sig var dessa besvärjelser.

Själv säger den spanske erövraren:
– När berget svalde mig blev jag ett med de många andar som förhäxar det här området.
Geologer däremot förklarar att ljudet uppstår när berget svalnar efter att ha värmts av solen. Såklart en svintråkig förklaring av folk som forskar sten.

Alldeles oavsett så blev vi förtrollade av den nästan sexuella naturupplevelsen av att se solnedgången färga det kuperade ökenlandskapet i eld.

På väg upp, det är tre gånger brantare än det ser ut.
Därav de andfådda jetsetarna.

Så här ser det ut åt ett håll med okända människor och stenar
– som mystiskt nog inte har rullat ner för berget.

Den stora naturälskaren Stefan skydde inga medel i jakten på att föreviga det
strålande vackra vi hade framför oss.

Så här kul kan man ha med tusentals år av
erosion, sluttande berg och självutlösare.

Så här avslutade vi dagen. När vi gick ner för kullen kändes det som att vi bestiget ett berg.

/n

Thanksgiving-debaclet och två homos i Texas

Ja... Thanksgiving gick ju sådär. Trots ihärdig jakt på det genuina firadet slutade det med en asocial tillställning på vårt hostel i Austin. En timme efter utsatt tid satt jag fortfarande och väntade med höga förhoppningar på den annonserade feasten. Niklas hade sedan länge gett upp och gett sig ut i löpspåret i stället.

Men skam den som ger sig. Till slut dukade hostelkvinnan fram the whole shebang - kalkonen, stuffingen, moset, cranberrysåsen, gravyn osv. Tyvärr tog det slut på tio sekunder. Och eftersom jag inte hade ork att tränga mig in det inbitna sociala hostelgänget, så slog jag mig ner med de två modesta tyskarna och åt min lilla kalkonbit under pinsam tystnad. Inombords grät jag över det uteblivna kärnfamiljsfirandet. Men det var i alla fall gratis. Klen tröst dock.

Men Jetset-svenskarna kan i alla fall konstatera att Austin är en kvalitetsstad. Även om Thanksgivinghelgen gjorde att ganska få rörde sig på gatorna så var det lätt att greppa att vi hamnat i en stad med 200 musikscener och flest barer per capita i USA. Vi tog det dock rätt lugnt efter New Orleans-urladdningen. Men utomhusbad i november funkar rätt bra som sysselsättning det med.

För övrigt verkar alla i Texas tro att vi är homosexuella. Eller alla i södern överhuvudtaget. Smala jeans, kavaj och Converse All stars är tydligen inget som den macho lokalbefolkningen sportar. Och här kommer vi dessutom och spatserar runt i likadana kläder. "You guys are so cute in your matching outfits" sa en random kvinna på gatan. Eh... Funderar på att stanna på en Truckdriver Outlet och ge mig själv en södern-makeover, för att se om man smälter in lite bättre.

Folktomt Austin under Thanksgiving-förmiddagen.

Och till slut en idolbild på två matchande svenskar i New Orleans med i tidigare
inlägg nämnda local-sidekick tillika Killer Bob-lookalike i bakgrunden.

/Skölden

Även de bästa av planer...

Tyvärr Granbury. Vi är ledsna Jeffersson, Killeen och Belton – ni duger inte. Ingen av de städer som skulle vara top of the line-ställen där folk vill bjuda oss på Thanksgivingmiddag levererade.
Därför övergav vi den planen och satsar nu på cityslickerserna i Austin.

Förhoppningen är att de bjuder på en riktigt wholesome american thanksgivingfeast i stället. Fingers crossed och allt sånt, nu går vi ut och hittar nya vänner!

/n&s

Mineola, TX - en av 45 fullständigt "dry countys"

I dag har vi äntrat Texas och inför nattens sömn stannade vi i småstaden Mineola - population 5169. En mysig liten håla med lite restauranger och en otroligt flådig juldekoration kring tågstationen.

Vi passade först på att trycka en all you can eat-buffé på "Family Diner". Till maten drack vi cola trots att det fanns en viss öltörst efter en lång dag på vägen men eftersom restaurangen inte sålde alkohol så var det ju inget alternativ. På väg till motellet tänkte vi handla med oss några kalla hem men bensinmacken närmast boendet sålde bara bisarra mängder sockerdryck och lotter. Jaja, vi testar väl den näst närmaste: bom där med.

Här började vi känna en viss oro, är det så att det inte säljs öl i här i Mineola? Utanför tredje stoppet (EZ-Mart) möttes vi av fyra otroligt kristna ungdomar men vi skickade in Stefan för kontroll. Den här gången kom han ut med... vatten. Inte heller Dollar generalstore hade en endaste öl eller alkoholhaltig dryck i sitt sortiment.
– Men det kan ju inte stämma, det är ju jättekonstigt, tyckte Stefan och jag höll med.

En snabbgoogling senare visar det sig att Mineola är en av 45 torrlagda countys i staten Texas, enligt artikeln 32 men vi tar wikipedia för mer trovärdig. Det vill säga att ingen alkohol får säljas för senare konsumtion, i.e ingen öl köpt i Mineola dricks hemma - någonsin. En kvinna vid namn Suzanne Gore har försökt ändra på det. Så här säger hon:
– I think if someone wants to have a margarita or daiquiri, I don't think that is a sin.

Eftersom vi dock hade några varma öl i bilen bröt vi oss förbi köpstoppet! Mineola blir sig aldrig likt och ingen lag stoppar oss.

Så här kan det se ut när bilburen ungdom bänder på reglerna.

Annars såg det otroligt mysigt ut i Mineola. Och faktiskt har vi ägnat hela dagen åt småstäder i ett försök att hitta precis rätt storlek för att sätta vår thanksgivingplan i verket. Först var vi i Shreveport, LA som var för stort, sedan Jefferson, TX som var alldeles för litet. Så när vi hittade Mineola trodde vi det var perfekt, men sen somnade vi och blev väckta av björnar som förbjöd oss köpa öl.

/n

Myspys innan chockalkholförbudet uppdagades.

Kitchsigt Jefferson i motljus - Amerikas antikvitetsaffärstad no 1.
En vardera till alla 2224 innevånare.

Trasigt hus i Shreveport som dock lovade att the party was on via skylt.

På jakt efter kärnfamiljen

På torsdag är det Thanksgiving. Och vår stora dröm är givetvis att få äran att skära upp en kalkon med elektrisk kalkonskärare hos en äkta amerikanskt familj där det luktar sweet potatoes och cranberry sauce i hela hemmet. Nu kanske det är att hoppas på lite för mycket. Men vi ska åtminstone gå in för att få en familj att bjuda in oss på middag. Så därför lämnar vi Louisiana i dag och kör mot några utvalda småstäder i Texas som efter lite googling verkar vara små familjeidyller. Vår plan är att hänga där i ett par dagar och visa vår charm för lokalbefolkningen som givetvis ska förstå att det är totally insane att the nice Swedes with real family values ska tvingas fira Thanksgiving på Pizza Hut. Håll tummarna!

/Skölden

... och nu en liten återblick i bilder

Storslagen natur i Honey Island swamp.

En av dess invånare hänger rundor.

... och en till.

Niklas reflekterar över tillvaron vid Mississippi-floden i Baton Rouge.

Soldyrkning a la Skold i Chattahochee national park.

En himmel i lager.

En av många småkyrkor along the road.

... och till sist obestämd fågel kryssar lågt.

Big easy-avrapportering

Tre dagars fest och en katastrof. Det är den korta versionen av detta monsterlånga epos om New Orleans. Men helgens intryck är så många och osorterade att det kostar tecken... För dem som inte orkar kan jag bara lugna och säga att katastrofen inte påverkar oss nämnvärt och att vi fortfarande är hela och rena.

Here goes:

New Orleans-vistelsen får ett väldigt högt betyg av jetset-svenskarna. Dock upplevde jag (Niklas) oss mer som chartersvenskarna under våra tre dagar i detta Sodom och Gomorra som utgör Bourbon street. Sprit i plastmuggar to-go, huge ass beers, halvnaket folk lite här och där, porrklubbar och whatnot. Ljud, folk och fylla gjorde gatan till något av det konstigaste jag varit med om.

Första kvällen hade vi en personlig guide som tog med oss till alla sina favoritställen, dock stannade vi nog aldrig mer än fem min på något ställe. Victor som vår local hette var oerhört snabb i svängarna, ett ställe besökte vi även vår sista dag i staden och då visade det sig vara ett riktigt trevligt musikhak. Det bommade vår guidevictor att visa. Menmen, han gjorde väl sitt bästa.

Victor i mitten är inte alls lika glad som oss men vad tusan.

Mitt i all synd var det en man som jobbade i rejäl motvind, hans försök att frälsa svintankade amerikanska ungdomar låter som en riktig sisyfossyssla.

Kristen som kämpar motströms.

Men dock erbjöd Bourbon St även på lite tuggmotstånd, då i form av världens allvarligaste jazzmusiker. De spelade på Preservation bar någonting dit svenska vänner vi skaffat i Washington tog med oss. Bandet spelade bra men verkade inte tycka det var särskilt kul. Mannen med klarinett som inte finns förevigad på bild eftersom han var så vansinnigt tråkig var som en robot, direkt när han slutade blåsa i sitt munstycke var det som att han stängdes av. Det enda som väckte honom var de tillfällen när det var dags att vifta med dricksburken.

En extra krydda är att så snart de spelat klart kastar vakten ut alla så det var bara att tömma över sitt vin i en plastmugg och traska ut igen. Dock ett stort plus eftersom det på något sätt gav lite balans till hela alltet.

Jazzmusiker totalt uttråkade på att spela bra jazz sju
dagar i veckan för fulla one-drink-minimum-turister.

Men nog om staternas Sunny beach, big easy bjöd mer. French quarter utöver Bourbon var väldigt mysigt, lugnt och trivsamt med massa restauranger, gallerier och nicknack-stores. Och förstås alla hus, lite magisk stämning när husens gaslyktor fladdrade i mörkret och grönskan från balkongerna slängde skuggor över en. Även en kort bit av Frenchman street utanför de gamla kvarteren bjöd på trevliga musikupplevelser, vårt första stopp blev det bästa. Vad som kändes som riktiga bluesrävar showade järnet och vår stela whiteboyben svängde i gång. Men när det byttes ut mot indiefestival tog vi och gav oss ut på jakt efter mer genuina upplevelser. Dock hittade vi bara ett calypsoband som specialiserat sig på låtar med ekivoka texter, enbart eufemismer på temat kön.

Men så till katastrofen. Jag är numera utan mitt bankkort och saknar tillfälligt även 10 000 kronor av min hemmabudget då jag har blivit kapad. Någon har under några intensiva uttag fiskat fram 1 400x2 och 3 600x2 innan det tog stopp. Till det maximala oflaxet hör att jag aldrig brukar ha så mycket pengar på kortet av rädsla för att precis det här ska hända men just dagen innan hade vår biluthyrare bestämt sig för att släppa loss de pengar som varit låsta sedan vi lämnade New York.

Ett par långa telefonsamtal till Sverige senare var kortet spärrat och banken underrättad. Så om jag bara kan klämma in en polisanmälan när bankpappren har skickats så ska jag med största sannolikhet få tillbaka pengarna. Så utöver vissa ångestanfall så fort jag tänker på att jag ligger tio back i väntan på att få besked om att få tillbaka dem är vi helt okej, som sagt fortfarande hela och rena.

Som avslutning bjuder jag på en bild på Stefan tillsammans en maskot av Handgrenadedrinken som var omåttligt populär i New Orleans.

Omtumlade efter en knapp halvtimme på Bourbon St.

/n

The champagne of beers

På väg ut för att göra the big easy...

Miller High life levererar alkohol men inte mer...

Trots gårdagens fadäser kör vi hårt i dag igen. Just nu förkrökar vi på hostelet men vi börjar känna oss bourbon-mässiga. Kanske, men bara kanske, besöker vi klubben the love act.

/n&s

Alligatorjakt med cpt Claude i Honey Island Swamp

Captain Claude är f.d brandman i New Orleans, alligatorjägare, träskexpert, skämtare och älskar att laga mat. I dag tog han oss in i de djupaste träsken och visade oss real life-gators. Med van hand styrde han skutan genom det mesta, ständigt med en lustifikation till hands. Awesome, that´s so funny, sa vi och menade det.

Captain Claude – en jäkla klippa.

Så här kul tyckte vi det var att känna fartvinden mot våra
lätt solbrända ansikten, eller ac:en som cpt Claude sa.

Tillbaka i civilisationen efter en avslutande frågetur från ett gäng Baltimoretjejer som förmodligen just fyllt 21 (Can you drink when you fish in Lousiana? Can you drink at the movies? osv...) rundade vi av morgonens aktiviteter med att hålla i en två år gammal krokodil vid namn Sushi. Tillika kaptenens 12-åriga dotters husdjur.

Stefan tämde omedelbart besten.

Jag försökte se avslappnad ut och till min förvåning var Sushi 'a real doll'.

/n

No sissies in Mississippi

Det talas mycket om stränderna i Florida och Cali. Det talas desto mindre om stränderna i Mississippi. Eller, stranden kanske man ska säga, som löper längs med hela kuststräckan. Dock var det inte så många fler än vi på den ca 50 km långa playan. Eller jo, en gammal Mississippi-man vid namn William som förklarade för oss att det var för kallt för amerikanerna att vara här nu i november. Det hindrade inte oss från att på klassiskt svenskt manér ta tillvara på varenda solsekund. Strandpicknick och amerikansk fotboll-kastande funkar i detta soliga november-klimat alldeles ypperligt. Tror till och med att jag blivit aningen röd i pannan.

Nu befinner vi oss ca en halvtimme utanför New Orleans, LA, på ett motellrum som luktar potatiskällare och ska boka boende inför vår storslagna New Orleans-weekend. Creole Inn kanske? Får se om det är tillräckligt cajun för Jetsetsvenskarna.

En pittoresk liten boning ute i träskmarken.

Vatten väldigt nära motorvägen.

Niklas roar sig själv med boll...


... och jag fotar pelikaner.

/Skölden

... och efter massiv folkstorm om krångel att kommentera så har vi tagit bort det där tjafset att man måste ha en blogger-användare. Nu ska det funka utan.

Strandliv

Efter en regnig avfärd från Montgomery, AL, och några timmar på vägen passade jag och Stefan på att stanna vid Floralas vackra sjö för att kasta lite med lädret vi inhandlat på Walmart. Efter några kast började vi känna oss som riktiga qb:s men precis när Sköld fumblar en macka kommer ett par medelålders hemmafruar promenerande längs sjöstråket:
– You should have got that one, säger en av dem.

Trots den tuffa starten visar det sig att damerna är riktiga soccermoms, trevliga sådana. Först upplyser de oss om att vi bara är tre kvarter från Florida och sedan ger de oss ett hjärtvärmande avsked.
– Have the best day!
– God bless you.

Welcome to the sunshine state, sa skylten och Florida levererade direkt. Efter lite körande genom statens högsta punkt och lite skog tog sig apelsinland ordentligt. Vi hittade till kitschiga Ft Walton beach och en episk strand. Sanden var mer potatismjöl än finkornig sten.
– Det är som smulpajsdeg, massa smör och mjöl liksom, tyckte Stefan.

Mellan pelikan-fotande (Stefan) och sanddynshoppande (jag) hittade vi lite tid för eftertanke.

Tänkarhattarna på.

Men innan vi hittade till vårt lilla smultronställe längs den mexikanska gulfen träffade vi en genuin beachbum. Efter timmar bakom ratten var jag överlycklig över att hitta ett restroom precis bredvid parkeringen, tyvärr var jag inte ensam om den lyckan. I handikappbåset hade en man gjort sig fruktansvärt bekväm. När jag kommer in hälsar jag och tycker det känns lite konstigt att det står en cykel och ligger massa kläder inne i båset. Efter att jag ordentligt låst in mig med min toa låser han in sig och börjar böka med cykeln innan han tar sig till sin favoritplats i hans lilla krypin - porslinsskålen. Där släpper han lös totalt vilket ger mig lite blyg blåsa. Trots en viss kissnödighet lyckas jag fånga Sköld när han posar framför gulfens finest view.

As the waves rolled in and the wind played with my hair I felt complete.

Sanden mellan tårna, det varma vattnet och känslan av solsemester-på-riktigt fick mig mer att jubla än att indieposa.

Barfota och sandstrand får mig alltid att fira.

Efter det styrde vi kosan tillbaka mot Alabama och den lilla kustpärlan Daphne där vi nu spenderar natten, vi tog vägen längs med gulfkusten och så här kan det se ut när man ska ut på 98:an västerut i solnedgången.

Trots varningsskyltar kände vi oss trygga och glada.

/n