Big easy-avrapportering

Tre dagars fest och en katastrof. Det är den korta versionen av detta monsterlånga epos om New Orleans. Men helgens intryck är så många och osorterade att det kostar tecken... För dem som inte orkar kan jag bara lugna och säga att katastrofen inte påverkar oss nämnvärt och att vi fortfarande är hela och rena.

Here goes:

New Orleans-vistelsen får ett väldigt högt betyg av jetset-svenskarna. Dock upplevde jag (Niklas) oss mer som chartersvenskarna under våra tre dagar i detta Sodom och Gomorra som utgör Bourbon street. Sprit i plastmuggar to-go, huge ass beers, halvnaket folk lite här och där, porrklubbar och whatnot. Ljud, folk och fylla gjorde gatan till något av det konstigaste jag varit med om.

Första kvällen hade vi en personlig guide som tog med oss till alla sina favoritställen, dock stannade vi nog aldrig mer än fem min på något ställe. Victor som vår local hette var oerhört snabb i svängarna, ett ställe besökte vi även vår sista dag i staden och då visade det sig vara ett riktigt trevligt musikhak. Det bommade vår guidevictor att visa. Menmen, han gjorde väl sitt bästa.

Victor i mitten är inte alls lika glad som oss men vad tusan.

Mitt i all synd var det en man som jobbade i rejäl motvind, hans försök att frälsa svintankade amerikanska ungdomar låter som en riktig sisyfossyssla.

Kristen som kämpar motströms.

Men dock erbjöd Bourbon St även på lite tuggmotstånd, då i form av världens allvarligaste jazzmusiker. De spelade på Preservation bar någonting dit svenska vänner vi skaffat i Washington tog med oss. Bandet spelade bra men verkade inte tycka det var särskilt kul. Mannen med klarinett som inte finns förevigad på bild eftersom han var så vansinnigt tråkig var som en robot, direkt när han slutade blåsa i sitt munstycke var det som att han stängdes av. Det enda som väckte honom var de tillfällen när det var dags att vifta med dricksburken.

En extra krydda är att så snart de spelat klart kastar vakten ut alla så det var bara att tömma över sitt vin i en plastmugg och traska ut igen. Dock ett stort plus eftersom det på något sätt gav lite balans till hela alltet.

Jazzmusiker totalt uttråkade på att spela bra jazz sju
dagar i veckan för fulla one-drink-minimum-turister.

Men nog om staternas Sunny beach, big easy bjöd mer. French quarter utöver Bourbon var väldigt mysigt, lugnt och trivsamt med massa restauranger, gallerier och nicknack-stores. Och förstås alla hus, lite magisk stämning när husens gaslyktor fladdrade i mörkret och grönskan från balkongerna slängde skuggor över en. Även en kort bit av Frenchman street utanför de gamla kvarteren bjöd på trevliga musikupplevelser, vårt första stopp blev det bästa. Vad som kändes som riktiga bluesrävar showade järnet och vår stela whiteboyben svängde i gång. Men när det byttes ut mot indiefestival tog vi och gav oss ut på jakt efter mer genuina upplevelser. Dock hittade vi bara ett calypsoband som specialiserat sig på låtar med ekivoka texter, enbart eufemismer på temat kön.

Men så till katastrofen. Jag är numera utan mitt bankkort och saknar tillfälligt även 10 000 kronor av min hemmabudget då jag har blivit kapad. Någon har under några intensiva uttag fiskat fram 1 400x2 och 3 600x2 innan det tog stopp. Till det maximala oflaxet hör att jag aldrig brukar ha så mycket pengar på kortet av rädsla för att precis det här ska hända men just dagen innan hade vår biluthyrare bestämt sig för att släppa loss de pengar som varit låsta sedan vi lämnade New York.

Ett par långa telefonsamtal till Sverige senare var kortet spärrat och banken underrättad. Så om jag bara kan klämma in en polisanmälan när bankpappren har skickats så ska jag med största sannolikhet få tillbaka pengarna. Så utöver vissa ångestanfall så fort jag tänker på att jag ligger tio back i väntan på att få besked om att få tillbaka dem är vi helt okej, som sagt fortfarande hela och rena.

Som avslutning bjuder jag på en bild på Stefan tillsammans en maskot av Handgrenadedrinken som var omåttligt populär i New Orleans.

Omtumlade efter en knapp halvtimme på Bourbon St.

/n